Robert föddes med guldsked i handen, växte upp mest i Finland, blev alla tiders Don Juan med otaliga kärleksaffärer både ute i Europa och i Sverige, gjorde strålande militär karriär, umgicks som nära vän med kungahuset och blev gunstling till Gustav III, som kallade honom ”Montgomery den sturske”, deltog senare i Anjalaförbundet mot kungen, blev förvisad till St Barthélemy men benådades efter kungens död och återvände till Sverige.
Historik
Han var ättling till en släkt som härstammade från Normandie, där Roger Monte-Gomerie stred tillsammans med Vilhelm Erövraren vid Hastings 1066 och som tack belönades med grevskapet Shrewsbury i England. En gren av släkten bosatte sig i mitten av 1100-talet i Skottland, där senare bland annat Alexander de Montgomerie var gift med en dotter till den skotske tronpretendenten Earlen av Douglas. Deras son äktade Elisabeth dotter till Hugh o Egidia Eglington, den senare halvsyskon till Robert II och erhöll earlskapet Eglington, som än idag bebos av ättlingar.
Barn- och Ungdomsåren
En avkomling av släkten, John Montgomery, flyttade på 1720-talet över till Sverige. Han var mycket framgångsrik och grundlade en stor förmögenhet. Han gifte sig med Anne Campell och blev introducerad på Riddarhuset 1756. Robert Montgomery var deras ende son. Med blodsband blandat från hetsiga Frankrike och stolta skotska släkterna Stuart och Campell kom hans liv i likhet med många tidigare från släkten Montgomery att kantas av krig, dueller och kärlekshistorier.
Fadern hade köpt upp stora bruksegendomar i Finland och ägde bl.a. Fiskars bruk, där Robert sedan 5 års ålder kom att växa upp. Han behandlades som en prins och blev med tiden ganska så bortskämd. Hans utbildning, där huvudämnena var kristendom, franska och svensk historia, hade skötts med hjälp av informatorer. Vid sjutton års ålder hade han skickats till Stockholm för att avsluta sin uppfostran och vid hovet lära sig, hur en adelsman för sig. Redan där började kärlekshistorierna, då han förälskade sig i värdens hustru, som visserligen var äldre men också en strålande skönhet. Hon fångade snabbt Robert i sina garn. Han var lycklig ända tills han en dag förhoppningsfullt trädde in i hennes sovrum och fann det tomt. Strax därpå hörde han röster och gömde sig i garderoben. In kommer hans älskade tillsammans med en i Stockholmssocieteten mycket känd, förmögen men något bedagad excellens. Gömd i garderoben tvingades sedan Robert åhöra parets hela kärleksscen. ”Då förlorade jag all aktning för fruntimmer” lär han ha sagt och troligtvis hade denna händelse stor betydelse för, hur Robert själv kom att uppträda i många av sina kärleksaffärer. Redan denna tid i Stockholm började han som han själv utryckte det sätta en ” heder i utsvävningar och fåfängan uppeggade sinnligheten”.
I Utländsk tjänst
Fadern blev oroad av sonens utveckling och ansåg att han istället skulle ägna sig åt krigarståndet helst till att börja i utländsk tjänst. Robert fick välja mellan England och Frankrike och valde då Frankrike, som vid denna tid var i krig med Fredrik II av Preussen. Så kom det sig att han vid 19 års ålder som nybliven kornett – lägsta officersgraden motsvarande fänrik – begav sig iväg för att tjänstgöra vid Royal Suédois, som var förlagt vid staden Tionville. Via sina kontakter blev han genast introducerad överallt och fick av löjtnanten C.F. Armfelt lära sig, hur det sociala livet går till i Frankrike. Roberts amorösa äventyr voro väldigt många. Han blev uppskattad var han kom och lekte med kvinnorna. Det var på den tiden helt i sin ordning att ha en eller ett par amorösa affärer som var åtminstone halvofficiella. Damerna var av blandad börd och såg i många fall dessa äventyr som kanske sin enda chans att komma upp sig i livet. Det sågs heller inte som något särskilt omoraliskt att överlåta sin dam till någon annan, som senare mycket väl kunde gifta sig med denna. Efter befordran till sekundkapten – motsvarande löjtnant – förflyttades han till Zweibrücken och Royal Deux Ponts. Där blev det fullt arbete och ganska snart kom order om att avmarschera för att ansluta sig till Marskalk d´Estrés armé. Det sjuåriga kriget pågick där Österrike, Frankrike, Ryssland, Polen och Tyska riket stodo mot Preussen och England. Överbefälhavare för den Franska armén var prinsen av Soubise, som förde med sig den lättsinniga tonen från Paris. Man tog inte kriget på allvar.
Efter att Robert utfört en ”kärlekstjänst” åt prinsen, kom han att stå högt i gunst hos denne. Det var så, att prinsen i samband med ett besök i en tysk stad uppvaktade en ung fröken H, som redan var Roberts älskarinna. Hon ville dock inte veta av prinsen. Robert erbjöd sig då att smuggla in prinsen i unga fröken H:s rum vid en tidpunkt, då egentligen Robert hade ett avtalat rendez- vous. När fröken H kommer in och finner prinsen istället för Robert kunde hon bara tiga och finna sig i det oundvikliga. Skulle hon ha skrikit så hade hela huset inklusive hennes föräldrar ha vaknat, dessutom var prinsen en mycket mäktig person. Mot den sedeslösa stilen bland de allierade stod den betydligt fåtaligare men väldisciplinerade preussiska armén. Fransmännen led ett så förödmjukande nederlag vid Rossbach, att det fortfarande utgör en tagg i den franska krigaräran. Armén fick dra sig tillbaka och Royal Deux Ponts förlades till Frankfurt.
Den stora kärleken
Robert lyckades åter snabbt bli introducerad i societeten i staden och blev alldeles särskilt intresserad av den sköna fröken Helene von Glauburg, som då var endast 15 år gammal. Med sedvanlig list och elegans lyckades Robert nästla sig in hos baronen och baronessan von Glauburg. Fast allt gick långsamt och plötsligt hade det blivit dags för att dra ut i fält igen. Robert var nu chef för tre kompanier. Vid återkomsten till Frankfurt klargjordes från föräldrarna Glauberg, att man nu förväntade sig ett frieri från Robert. Vad skulle denne evige Don Juan ta sig till? Han älskade Helene men var verkligen inte beredd att gifta sig. Passionen segrade dock och han beslöt att framföra sitt frieri till baronessan. Föräldrarna svarade, att de skulle lämna sitt samtycke, så snart Roberts föräldrar samtyckt samt meddelat, vad de årligen kunde ge honom i underhåll. Från den stunden blev Robert som ett barn i huset. ”Den vintern var den roligaste jag i min levnad passerat” .
Efter en del strider fick Robert ivrigt påhejad av mor och dotter Glauburg möjlighet att bege sig hem till Sverige. Där skulle han inhämta sina föräldrars godkännande av den blivande bruden samt erhålla sina villkor. Under resan blev Robert dock fundersam. Skulle han verkligen binda sig redan och därmed ge upp en stor del av sin lycka? Nej, det var alltför tidigt. Redan innan han träffat föräldrarna bestämde han sig därför att per brev meddela Helene om, att han med största sorg måste meddela att hans föräldrar dessvärre inte hade godkänt giftermålet. Därefter fortsatte han upp till Stockholm. Där blev han under sin vistelse uppkallad till Drottningen och blev utnämnd till Riddare av Svärdsorden för sina insatser i det Pommerska kriget – en fantastisk heder vid 23 års ålder.
Efter sin permission återvände han till sin tjänst i Frankfurt och tog sig snarast till familjen Glauburg och Helene. Han mottogs väl och man beklagade, att han inte lyckats få ett godkännande från föräldrarna. Sedan ombads han, att aldrig mer närma sig Helene, vilket naturligtvis var bästa sättet att väcka hans passion igen. Trots många listiga försök visade det sig ändå vara stört omöjligt för Robert att närma sig Helen. Modern vakade som en hök över henne. Via en kedja av tjänstefolk lyckades han i alla fall få igång en stapplande korrespondens dem emellan. Via ett uppspänt rep mellan Helenes hus och huset mittemot lyckades han till och med vid sex olika tillfällen nattetid ta sig in till Helene, men han fick aldrig äga henne. Däremot blev det successivt möjligt för dem att i hemlighet råkas mer regelbundet, vilket tyvärr kom att avslöjas, då Robert för en period befann sig i fält.
Familjen Glauburg skickade då ett brev vari Robert anmodades att aldrig mer sätta sin fot i Frankfurt. Detta var naturligtvis omöjligt så länge hans regemente var placerat där. Han hoppades, att de på något sätt skulle kunna återuppta kontakten, men det Glauburgska huset låg öde och han såg henne aldrig mer. Helene kom att bli Roberts riktigt stora kärlek och han förbannade sig själv många gånger senare i livet över, att han genom sitt egoistiska agerande gjort deras förhållande omöjligt.
Giftermål
För att glömma och kanske också för att hämnas på familjen Glauburg föll nu istället Roberts blickar på fru von Fleischbein, född friherrinna Sibylla von Stahlbourg, vars make blivit sinnesjuk och spärrats in. Hon var också mycket vacker och bevakades därför nogsamt av sin svärmor, men Robert lyckades förstås ta sig igenom och fånga hennes kärlek. I samband med att det sjuåriga kriget 1763 avslutades visade det sig, att hon var med barn, vilket, om det skulle bli officiellt för denna dygdiga fru, skulle innebära katastrof. Graviditeten gick ändå naturligtvis slutligen inte att dölja inom familjen Stahlbourg, som visade sig vara helt oresonliga och genast ville sätta henne på livstid i kloster. Robert, som nu lämnat sin tjänst vid Royal Deux Ponts, riskerade även han att bli arresterad. Hans enda möjlighet att klara dem bägge ur detta bryderi var att enlevera fru von Fleischbein.
Robert, som fortfarande ville leva ett fritt liv som en Don Juan, gjorde allt för att undvika detta men förgäves, hans heder krävde, att enleveringen verkställdes. Under dramatiska former fördes fru von Fleischbein till Robert i en stor täckt vagn i vilken de tu sedan fortsatte i rasande fart till Mainz. De var nu närmast laglösa. Genom en lycklig omständighet råkade ungefär samtidigt den gamle kurfursten i Frankfurt att dö. Han efterträddes av en mycket god vän till Robert, som hjälpte dem, så att de under ordnade former skulle kunna fortsätta färden från Mainz mot Sverige.
En sista gång höll dock Helen Glauburg på att ändra planerna för Robert och komma tillbaka in i hans liv. När hon, som befann sig i Wiesbaden, fick höra talas om enleveringen beslutade hon sig nämligen hastigt för att bege sig till Mainz för att skilja Robert från fru Sibylla von Fleischbein. Roberts aldrig slocknande känslor väcktes vid beskedet åter till liv och han var omedelbart beredd att överge sin nya dam. Helen Glauburgs planer hade dock förråtts till hennes mor, som resolut satte stopp för planerna och tog med sig dottern och begav sig hem till Frankfurt. Tre år senare gifte sig Helen Glauburg och fick två barn, men hon var olycklig och avled efter ytterligare tre år. Robert kunde dock aldrig glömma henne.
Åter i Sverige
För Roberts del gick resan vidare mot Sverige tillsammans med sin nya dam Sibylla von Stahlbourg (Fleischbein) och kom efter en del dramatik till Stockholm. Alla – inte minst Roberts far John – blev snabbt betagna av den vackra Sibylla. Den 23 okt 1763 förlöste hon en dotter, som dessvärre endast levde tre månader. I mars 1764 gifte sig Robert med Sibylla von Stahlbourg. Den oförbätterlige Don Juan hade till sist hamnat i äktenskapets garn.
Väl hemma i Sverige drogs Robert ofrivilligt in i dagens partistrider. Flera släktingar och vänner försökte få med honom i Hattpartiet, som ansågs mest ”passande”. Efter att ha förhört både om Hattpartiet och Mösspartiet valde dock Robert det sistnämnda. Fast Robert hade valt rätt, ty helt oväntat tog Mösspartiet makten vid 1765 års riksdag.
… och vidare till Finland
I juli 1765 flyttade familjen till Åbo, där Robert kom att tillhöra dragonregementet. Hans uppgifter pendlade nu mellan Åbo och Stockholm. Sibylla nedkom med åter en dotter i april 1766. Robert var vid tillfället i Stockholm och gjorde där stor lycka bland damerna bl.a. blev det en lång affair med friherrinnan Örnschöld. Väl tillbaka döptes dottern i Åbo till Anna Margaretha. Robert erbjöds av Mösspartiets huvudmän att ta hand om chefsskapet för de politiska affärerna i Finland men tackade nej. Han fick sin majorsfullmakt år 1770 och flyttade till Björneborg. Kort därefter avled den svenske kungen Adolf Fredrik. Nu gällde det för Mösspartiet att säkra röster och värva fullmakter inför den förväntade politiska oron. Detta skedde genom övertalning och köp. Robert tilldelades en ansenlig summa pengar för att värva röster och tog sig an detta med full kraft. Mössorna segrade också högst oväntat vid Riksdagen 1771. Tyvärr så lyckades de inte hantera sin makt på ett bra sätt och tappade alldeles besinningen i samband med den svåra hungersnöd som följde. Resultatet blev, att den nyblivne kungen Gustav III själv ingrep för att räta upp läget.
Ansvarstagande chef
Våren 1772 befann sig Robert i Stockholm med anledning av hans moders död. Han presenterades då för den unge kungen, som omedelbart fick förtroende för Robert. Vid denna tid pågick bakom kulisserna förberedelser för att minska kungens makt till fördel för ständerna. Kungen själv ville något helt annat och lyckades den 21 augusti 1772 driva igenom en ny regeringsreform, där kungens makt ökade på bekostnad av Riksrådet och Ständerna. Något fullständigt kungligt envälde var det dock inte tal om vid denna tid. Kungen ansåg, att Robert stöttat honom på ett rakryggat sätt och bad Robert att ”continuera vara hans vän” och att han aldrig skulle glömma honom. I och med detta inträder en ny epok i Roberts liv, då han nu till slut utvecklades från en ganska ansvarslös Don Juan till en ansvarstagande person med tydliga chefsegenskaper. Robert återvände till Åbo för att låta regementet avlägga trohetseden mot kungen. Detta visade sig inte vara alldeles lätt, men med list och övertalning ordnade Robert upp den saken. Tack vare sina tjänster gentemot kungen så befordrades Robert nu 38 år gammal till överstelöjtnant vid Livdragonerna. Gustav III var en av få kungar, som insåg hur betydelsefullt Finland var, och därför företog han i maj 1775 sin eriksgata i landet och landsteg med sin eskader på tre fartyg i Åbo. För Roberts del var detta mycket fördelaktigt och befordringarna gick nu fort sedan han blivit gunstling hos Gustav III och redan 1777 blev han överste och chef för Nylands dragoner.
Befordran – Raseborg – Änkling
Sibylla von Stahlbourg hade fram till 1777 skänkt sin make tio barn varav endast fyra flickor levde. De övriga hade dött vid späd ålder. Sibylla var duglig, men hade det säkert inte lätt där hon mest bodde ensam i ett kallt och mörkt land och dessutom var främling. Hon plågades dessutom svårt av svartsjuka mot sin man, som långa perioder vistades på sina riksdagsuppdrag och roade sig i Stockholm. I och med Roberts befordran verkställdes familjens flyttning till borgen Raseborg som anlagts av Bo Jonsson Grip redan på 1300-talet. Denna borg var enorm men ganska tung och dyster, där den ligger i en vacker och leende natur som sträckte sig ända ut till havsbandet. Trakten var välbekant för Robert, eftersom hans barndoms Fiskars bruk låg alldeles i närheten. Familjen Montgomerys inflyttning följdes dock inte av någon lycka. Sibylla väntade barn igen och nedkom snart med en son Henrik Filip. Sibylla nu 37 år gammal hade svår förlossning och hämtade sig aldrig utan avled tyst och stilla bara någon vecka efter förlossningen. En guvernant fick städslas för att sköta om hemmet och barnen.
Nytt äktenskap – Lycka – Tragedi
Robert var mycket i Stockholm för sina riksdagsuppdrag och var sällan hemma. Självklart blev det i längden omöjligt för en stackars guvernant att kunna ta hand om allt. Påtryckningarna blev därför också allt större på Robert, om att han skulle gifta om sig. ”Men” som Robert sa, ”vem skulle vilja ha en gammal fattig man med fem barn?”. Flera namn nämndes bland dem riksrådinnan Charlotte Arnell född Rudbäck och änka efter riksrådet Arnell och dotter till förutvarande ståthållaren i Stockholm numera landshövdingen i Uppsala Thore Gustav Rudbäck. Det blev till att anstränga sig en tid för Robert nu 43 år men ännu stilig. Slutligen stod bröllopet med den 28-åriga Charlotte Arnell på Edsberg dit brudens far överståthållaren flyttat. Hennes dotter Malla Montgomery- Silfverstolpe skriver senare om henne: ” Hon var ingen skönhet men så behaglig att man med henne ofta glömde den skönaste”. – Under mycket strapatsrika förhållanden med snö och rusk och i dåliga båtar tog sig sedan brudparet till Raseborg. Charlotte fick nu en stor familj med Roberts fyra flickor och en pojke samt sina egna två flickor. Hon kom att älska både alla barnen – framförallt sonen Henrik – och även platsen och hela sin tillvaro. Den period, som nu följde kan nog sägas ha varit den lyckligaste i Roberts omväxlande liv.
Charlotte följde sin man så ofta det var möjligt. De var lyckliga och familjen växte. Under den andra graviditeten var Charlotte dålig under större delen tiden men slutligen föddes dottern Magdalena Sophie, som redan påföljande söndag döptes under stor pompa och ståta. Charlotte återhämtade sig sakta efter den svåra graviditeten. Troligen blev hon sedan kall i samband med ett kyrkbesök och insjuknade igen. Det blev snabbt värre och allt allt gick fort och efter att ha drabbats av häftiga konvulsioner insomnade hon för gott den 5 april 1782 endast 29 år gammal. Hon var älskad av alla och sorgen och saknaden blev stor. Det bestämdes, att Charlottes två samt tre av Roberts döttrar skulle sändas över till mormor och morfar på Edsberg. Robert själv var också erbjuden att följa efter, men han kunde inte skiljas från sitt älskade Raseborg. Han stannade kvar med sonen Henry samt dottern Margaretha och lilla nyfödda Malla. Charlotte hade till en väninna anförtrott sin sista önskan nämligen, att Robert med sin stora familj skulle gifta om sig så snart det var möjligt. Hon hade även utsett en tilltänkt fru friherrinnan Ulla-Margrethe Leijonhielm född Cederhielm, som var bildad, klok och rik. Robert bedömde själv sina chanser att fånga henne som mycket små och var därför till att börja med inte särskilt tilltalad av Charlottes förslag.
Cederhielmarna
I mitten av 1700-talet inköptes godset Segersjö i Närke av den rike och hänsynslöse politikern och finansmannen kommerserådet friherre Josias Carl Cederhielm, då 30 år gammal. Han ägde förut det gamla Vasagodset Lindholmen i Uppland samt Västberga utanför Stockholm. Han hade en bror Adam, som var broderns motsats, på Ribbingebäcks gård samt en syster Wilhelmina, gift Geete, på Resta. I riksdagen var Josias känd för sin vassa tunga och sitt hänsynslösa uppträdande. Han drömde om att bli Sveriges finansminister och hade säkert blivit en bra sådan. Fast Gustav III tyckte illa om honom, så det gick inte alls utan han fick istället ägna sin tid åt att bygga upp mönstergårdar.
Josias Carl hade år 1757 ingått äktenskap med Catarina Tigerhielm och de hade tillsammans fått en dotter Ulla-Margrethe. Hon växte upp först på Lindholmen och sedan på Segersjö. Hon skolades för att bli husfru på något större gods. Redan vid 14 års ålder talades det om att gifta bort henne, men den historien rann slutligen ut i sanden. Hon växte upp och blev en ganska vacker kvinna, som rörde sig graciöst kvinnligt. Hennes stora vackra ögon var fulla av liv och intelligens. Friare saknades inte, men Ulla-Margrethe hade en mycket stark egen vilja. Slutligen ville fadern, att hon skulle gifta sig med en av hans vänner Friherren Carl Fredrik Leijonhielm – och så blev det. Bruden endast 18 år och brudgummen 41 år. Leijonhielm var hertig Fredrik Adolfs bäste vän, varför de kom att tillhöra den innersta hovkretsen, och Carl Fredrik var en trevlig och glad herre. De bosatte sig på Lindholmen, som till stor del kom att skötas av den dugliga Ulla-Margrethe. Familjen var lycklig och de fick 2 flickor. Så insjuknar maken Carl Fredrik i någon form av kramp med hög feber och dör helt plötsligt endast 45 år gammal. Ulla Margrethe är änka vid 22 år ålder.
Carl Fredrik,som varit en hög frimurare tillsammans med hertig Carl, fick en magnifik begravning och jordfästes i den Cederhielmska graven i Clara kyrka. Den sörjande änkan sökte tröst i sitt arbete och rustade och drev sitt Lindholmen med stor skicklighet. Det sägs att åren läker alla sår och visst var det så. Fast Ulla Margrethe som tidigt miste även sina bägge döttrar kände sig ändå mycket ensam. Via en väninna får hon höra talas om, att en viss Robert Montgomery hade uttalat sitt intresse för hennes person. Hon kände naturligtvis till honom både till utseende och renommé, den stilige kvinnotjusaren, som ofta syntes i hovets salar, den slagfärdige och fyndige finske dragonöversten som samtidigt såg både högdragen och intagande ut. Ulla Margrethe som uppfostrats mycket spartanskt tjusades plötsligt av motsatsen med romantik, slöseri och äventyrslystnad. Hon rådfrågar sin farbror utan att nämna något namn, men ryktet är redan igång. Farbrodern hänvisar till alla kvinnohistorier, överdåd och dåliga affärer och avråder från ett äktenskap där huvudmotivet endast synes vara att bota ekonomin.
Sedan följde en period av ”fäktande”, som ett slags menuett, mellan de olika parterna. Ulla Margrethe mjuknade betänkligt men fader Josias var hårdnackat emot detta giftermål. Han skrev till Robert, att det största skälet till hans nekande var, att Robert numera i stort sett saknade förmögenhet, vilket vid hans eventuella frånfälle skulle ge Ulla Margrethe hela ansvaret för hans barn. Robert befann sig, när han fick brevet, tillsammans med Gustav III i Parola i Finland. Han visade kungen brevet och lyckades av honom utverka en livränta på 10.000 RD motsvarande 30.000 plåtar, vilket var en ansenlig summa. Brevet skrevs under mitt på första sidan med ”Bifalles. Tavastehus den 26 juni 1783. Gustav”. Därmed trodde Robert att allt skulle vara klart, men fadern Josias fortsatte att med både ärliga och ohederliga medel motarbeta Robert. Efter nära ett halvt års tvistigheter bestämdes det ändå tillsammans med farbrodern och fastern att de tu skulle få gifta sig.
Giftermål igen – Lindholmen – Finland
Robert for över till Finland och Raseborg för att hämta hem sina barn och tillhörigheter. Omedelbart vid hemkomsten skulle vigseln ske. Men första höststormen kom tidigt och resan blev mycket strapatsrik och försenades i nödhamn. Väl tillbaka på Sveriges fastland fortsatte Robert i ilfart ensam sin resa under natten i värsta oväder och ankom i gryningen till Lindholmen samma dag som vigseln skulle äga rum. Under eftermiddagen vigdes Robert tillsammans med sin Ulla- Margrethe. Varken brudens far eller farbror var närvarande. Till Cederhielmarnas fördel ska dock sägas, att sedan giftermålet väl var klart, så försonades man snabbt och betraktade fortsättningsvis såväl Robert och som hans barn som tillhörande familjen. De kom också senare i livet att på alla sätt stödja Robert, då han råkade i svårigheter. Livet på Lindholmen fungerade bra och både Ulla Margrethe och Robert fann sig väl tillrätta i den nya tillvaron. Robert förstod inte så mycket av lantbruket, så Ulla Margrethe fortsatte att sköta gården. Robert hade flera officiella uppdrag och kallades ofta till Stockholm, Drottningholm eller Gripsholm. Han tyckte verkligen om att bo på Lindholmen, där nu alla hans barn samlats utom lilla Malla, som bodde kvar hos mormor på Edsberg. Den bestämda Ulla- Margrethe blev också en mycket uppskattad styvmor. De fick även en gemensam son, som döptes till Josias efter farfar. I maj 1785 blev Robert kallad till Finland. Hans uppdrag direkt från Gustav III var att fortsätta till Petersburg för att besöka den ryska kejsarinnan Katarina den stora och betyga henne kungens vänskap. I uppdraget ingick även att sondera stämningen mellan länderna. Robert blev oväntat väl mottagen och stannade i sju (!) veckor, som var fyllda av festligheter. Hemkommen blev han 1786 utnämnd till kommendör av Svärdsorden. När kungen tillsammans med kronprinsen år 1787 avlade ett besök i Finland fanns Robert med i Gustav III:s närhet. Robert stod nu på toppen av sin karriär.
Tonen ändras – krig mot Ryssland
Efter återkomsten till Sverige började rykten surra om krig med Ryssland. Robert framförde öppenhjärtigt sina råd och synpunkter angående detta till kungen, som verkade hålla med. Allt fortskred sedan som vanligt under vintern. På våren den 22 april 1788 kallades Robert till galamiddag med hovet. Dessvärre insjuknade han i en svår förkylning och tvingades tacka nej. Roberts sjukdom varade i tre veckor, varefter Robert meddelade kungen, att han stod till förfogande igen. Någonstans här i tiden är det, som Robert för första gången märker, att tonen förändrats. Han blir varken informerad eller tillfrågad lika mycket som tidigare. Order utgick om att hela armén skulle hålla sig marschfärdig och färden gick sedan snabbt till Åbo. Man kommer till ett Finland som är hårt drabbat av hungersnöd. Även på regementena var det knapert. Den 5 juni fick Robert order om, att i Helsingfors mönstra en besättning på 4270 man. Kung Gustav III hade bestämt, att man skulle anfalla Ryssland. Enligt vad som berättas, så önskade ryssarna själva inte krig. Kungen hade dessutom enväldigt beslutat om att starta detta anfallskrig utan att först tillfråga ständerna, vilket enligt officerarna bröt mot regeringsreformen och var helt olagligt. Roberts starka rättskänsla uppreste sig mot detta och han var utan tvivel den i kungens omgivning, som tydligast framförde dessa åsikter, vilket ledde till att Roberts gunst ytterligare fick sig en törn. I efterhand kan man konstatera, att Robert inte var lagd åt ränksmideri, vilket säkert skulle ha behövts, när han var placerad på topp som en av kungens gunstlingar. Robert tycks ha uppfattat, att kungen var hans verklige vän och en sådan kan man utan vidare framföra alla sina åsikter till. Robert tyckte att kriget var olagligt och fel. Han såg som gammal erfaren officer i Finland, att mannarna var dåligt rustade, att de for illa och att möjligheterna att vinna detta krig var mycket små. Naturligtvis måste han då framföra detta till sin vän kungen. De möttes flera gånger under kriget. Varje gång försökte Robert förklara sina åsikter och varje gång tvingades kungen att mer eller mindre avfärda hans åsikter. Robert, som kände Finland och dess förutsättningar kände sig förnärmad över att ständigt bli desavouerad . Tyvärr så mottog kungen information även från annat håll, information, som passade kungen bättre. Det var naturligtvis inte särskilt roligt för kungen att ständigt bli mer eller mindre kritiserad av Robert.
Anjalaförbundet
Det var inte så roligt längre. Segerglansen hade försvunnit och Gustav III grävde ned sig i sig själv. Han sökte något annat och ägnade mycket av sin tid åt bibelläsning och religiöst grubbel – allt till hovets stora förundran. Rastlösheten plågade honom och han sökte desperat distraktion och stimulans i yttre händelser. Hans blickar riktades mot Finland och vidare mot Ryssland. Han trodde sig här ha funnit en möjlighet att återerövra populariteten hos sitt folk. Gustav III var inte någon härförare, men han var nog egentligen en bra strateg. När han iscensatte kriget mot Ryssland hade Katarina fullt upp av sitt krig mot Turkiet. Hon ville absolut inte ha något krig mot Sverige. Tyvärr så var Gustav III lite för snabb. Hade han väntat några veckor till, så hade den ryska flottan hunnit avsegla till Turkiet, varvid Rysslands strupe legat blottad för svenskarna. Gustav III startade sitt eget krig (1780 – 1790). En på den tiden stor armé på 44.000 man mobiliserades och skeppades över. Ryssarna var helt oförberedda, så det fanns stora möjligheter att vinna kriget. Problemet var dels, att missnöjet var stort bland officerarna och dels, att kungen envisades med att själv leda hela operationen trots avsaknad av kunskap i praktisk krigsföring. För att starta kriget lär Gustav III ha sänt ut till kosacker förklädda krigare, som anföll svenskarna i Karelen. Därmed skulle detta utifrån sett inte vara ett anfalls- utan ett försvarskrig. Bluffen genomskådades dock senare. Missnöjet växte alltmer inom officerskåren och när huvudarmén förlades vid Anjala, så sammankallades ett möte bland ledande officerarna. Det fanns två uppfattningar om, vad man borde göra. Majoriteten, dit även Robert hörde, ville endast ha fred samt inkallande av riksdagen. En mindre grupp av kraftigt missnöjda officerare med J.A: Jägerhorn i spetsen ville att Finland skulle skiljas från Sverige. Den s.k. Anjalaförbundsakten upprättades den 12 aug 1788. Den undertecknades av 111 officerare bland dem överste Robert Montgomery – se bild nedan.
Dessa officerare representerade inte bara finska utan även många svenska regementen. I akten nämndes endast, att man önskade fred. Ingenting nämndes om några finska självständighetsplaner. Endast Jägerhorn framförde dessa. Tre dagar tidigare hade den s.k. Liikalanoten författats, vilken skulle överlämnas till den ryska kejsarinnan med en försäkran om, att i synnerhet de finska officerarna snarast önskade fred med Ryssland. Den senare, som var betydligt allvarligare än den förra, var inte underskriven av Robert. Ehrenström skriver ändå senare, att ”när man känner till i vilken hög grad generalerna Armfelt, Hastfehr samt översterna Montgomery, Anckarsvärd, Hästesko och von Otter vore kungen tillgivna, äro det svårt att begripa, huru de kunde inlåta sig på stämplingar emot honom”.
Varför – Särskilda Uppdrag – Hertig Karl
Ett par veckor innan Anjalaförbundethade hade kungen beordrat Nylands Dragoner samt en bataljon infanteri ut i fält under den unge överadjutanten Otto Wredes befäl. Den dåligt utrustade styrkan for illa och Wrede vägrade konsekvent att lyssna på den mer erfarna Roberts råd. Det blev en vådlig marsch genom ett stort kärr, vilket resulterade i en häftig förkylning för Robert. Han lades på en bår och fördes via Liitala till Anjala, där han sedan låg svårt sjuk under fyra veckor. Det var hans ”podager” som slagit ut på detta sätt. (Podager liknas ibland vid gikt, men här torde det mera vara fråga om en återkommande reumatisk feber) – Robert låg således fjättrad vid sängen under händelserna kring Anjala. Robert själv skriver, att han blev uppvaktad flera gånger av bland annat överste Leijonstedt och till att börja med nekade att skriva på. Då Leijonstedt sedan återkom och visade, att ett hundratal officerare skrivit på, så föll han slutligen till föga med orden: ”Jag vill vid min heder inte skiljas från den Finska Armén och mina kamrater”. Avskrift av dokumentet skickades därpå tillsammans med ett underdånigt brev från general Armfelt och överlämnades till kungen av överstelöjtnant Leijonhuvud. Kungen blev mycket nedstämd, fastän han utåt höll skenet uppe. Då kom plötsligt räddningen. Danmark förklarade Sverige krig och gav därmed Gustav en förevändning för att lämna landet. Den 27 aug lämnar kungen Finland och överlåter befälet till sin bror hertig Karl. Robert träffade i Åbo ett antal officerare som var representanter från olika finska och svenska regementen. De önskade, att Robert skulle framföra deras önskan om att Hertigen skulle sätta sig i spetsen för armén, begära Rikets ständers sammankallande samt verka för ett snabbt upphörande av kriget. Robert, som efter sin sjukdom fortfarande gick på kryckor, hade således ett starkt stöd i ryggen, då han senare ensam sammanträffade med hertigen. Mötet avlöpte väl och slutade med, att Robert av hertigen fick uppdraget att uppsöka storfursten Paul för att hos denne anhålla om ett möte mellan denne och hertig Karl för att dryfta stilleståndsfrågan. Han träffade storfursten, som han kände sedan tidigare, vilken uppvisade ett brev från kejsarinnan vari hon förklarade, att hon ej kunde tillstyrka något sådant möte med mindre än att Sverige uppgav Högfors. Hertig Karl blev inte nöjd med det svaret. Robert skickades än en gång till storfursten med ett motkrav. Denna gång blev det ett betydligt kyligare mottagande. Robert fick resa tillbaka med ett brev från kejsarinnan vari det bestämt fastslogs, att inga förhandlingar var aktuella innan Högfors utrymts. Vid påföljande krigsråd under ledning av hertig Karl beslutades, att Högfors skulle utrymmas. Senare skulle det visa sig, att ryssarna vägrade att uppfylla de ingångna villkoren. Eftersom dessutom hertig Karl senare inte ville vidkännas dessa Roberts särskilda uppdrag, så kom just de att i domstolen ligga honom till last och framdragas som bevis på Roberts förrädiska planer
Anjalamännen anklagas
Gustav III väntade länge med att ta itu med Anjalamännen, vilket invaggade dem i säkerhet. Montgomery hade, trots varningar, ingen tanke på, att hans egen säkerhet var i fara, där han satt på sitt kära Raseborg och inväntade våren. Den 7 januari 1789 kl 9 infann sig kapten Reuterskiöld med mannar och förklarade generat, att han var där för att arrestera Robert. Resan gick via Åbo till Grisslehamn, dit även Ulla- Margrethe lyckats ta sig, så att de fick ses. Undet den påföljande färden in mot Stockholm hade mycket folk samlats. Inkvarteringen skedde sedan ganska bekvämt med tillgång till egen betjänt, men Robert förvägrades länge att träffa sin hustru.
I Sverige
Postgången var inte precis som idag. I själva verket så var man i Sverige länge ganska ovetande om, vad som hände i Finland. Slutligen hade dock händelserna nått fram till Ulla-Margrethe hemma på Lindholmen. I ett brev skriver Robert, att händelserna gjort, att han funderade på att ta avsked. Ulla-Margrethe svarar honom bestämt, att han inte ska tänka på det – och så blev det. Man kan undra, vad som skulle ha skett, om Robert redan i detta tidiga stadium avgått. Skulle han då ha undgått att bli delaktig i Anjalaförbundet? Ryktet om Roberts arrestering hade också visat sig vara sant. En tung och dyster stämning hade lagt sig över de Cederhielmska gårdarna. Man befarade att det skulle bli en lång rättsprocess, vilket bara skulle visa sig vara alltför sant.
Fångenskap – Rättsprocessen – Domen
Robert fick så småningom två rymliga och väl möblerade rum och fann sig ganska väl tillrätta i fångenskapen Fredrikshof. Rättsprocessen vid Krigsrätten hade börjat tämligen omgående. Huvudanklagelserna mot honom var hans visiter hos storfursten samt hans försök att utverka ett möte mellan hetig Karl och denne. Förgäves hoppades och väntade Robert, att hertigen skulle träda fram och stödja honom. Robert skrev flera inlagor direkt till kungen, men fick inte något svar. Kungen hade uppenbarligen tagit mycket illa vid sig vid att just Robert skrivit under dokumentet. Övriga fångar fick träffa sina hustrur, endast han nekades detta. Han var också den som tillsammans med Hästesko blev jämförelsevis strängast straffad. Med beundransvärt lugn och tålamod inväntade Robert sitt öde. Den 19 april avkunnades Robert Montgomerys dödsdom. Han fråntogs senare även Svärdsordens Kommendörsband. Efter övertalningar inkom Robert med en nådeansökan, vilken den 12 oktober 1790 resulterade i att dödsdomen omvandlades till livstidsförvisning till S:t Barthélemy. Han hade hoppats på att straffet skulle ha omvandlats till ett fängelsestraff inom landet, vilket skett för flera av Anjalamännen. Att förvisas på livstid kändes nästan jämförbart med en dödsdom. Trots uppmaningar vägrade ha dock att rymma utan inväntade förtvivlad sin avresa. Han fick nu också tillfälle att träffa sin hustru och alla sina barn, som flyttade in till honom.
Överresan – S:t Barthélemy
Den 31 oktober 1790 anträddes färden i vagn från Hornstull mot Göteborg. Hustrun tillsammans med två av barnen följde med. I Göteborg mottogs de väl av landshövdingen och installerades i residenset. Det blev en lång väntan. Först den 4 feb 1791 avseglade båten, där även överstelöjtnanten V. Leijonstedt, som också var dömd till förvisning var med och delade hytt med Robert. De bägge var under hela överfärden, som blev både lång och besvärlig, inlåsta under däck. Resan tog drygt två månader och den 28 april skriver Robert sitt första brev från S:t Barthélemy. Denna ö var en koloni, som Sverige övertog 1784 i utbyte mot en nederlagsplats för handelsvaror i Göteborg. Efter knappt hundra år lämnade Sverige tillbaka denna besittning år 1878. Robert och Leijostedt mottogs av guvenören. Efter först den långa fängelsevistelsen och därefter överfärden kunde de bägge fångarna inte använda sina fötter utan fick transporteras upp till Guvernörens hus. De inkvarterades sedan bekvämt och kunde välja ut sitt eget tjänstefolk. De tycks också ha återhämtat sig ganska snabbt i det behagliga klimatet. Lite ovanligt var det säkert för Robert att i värmen inte kunna använda peruk. Han skriver: ”Igår var jag för först gången ute med mitt skalliga huvud” . Överhuvudtaget så var det mesta annorlunda, men alla dagar var sig lika och från omvärlden hörde man mycket lite. Här var det nu meningen, att den bortskämde kvinnotjusaren, den kvicke och slagfärdige kungagunstlingen och den friske och övermodige dragonöversten skulle tillbringa resten av sina dagar.
Befrielsen
Hemma i Sverige hade man inte glömt fången. Istället pågick det en febril verksamhet med att försöka utverka Roberts benådning. Han hjälptes även ekonomiskt av framförallt sin forna svärmor friherrinnan Rudbeck på Edsberg. Den 5 juli 1792 mördades Gustav III och efterträddes av den blott 13-årige sonen Gustav IV Adolf med farbrodern hertig Karl som förmyndare. Därmed öppnades en ny möjlighet och Ulla-Margrethe gjorde allt för att få tillbaka sin make. I november samma år ankom slutligen ett brev från hertigen till Robert vari han beviljades rätten att resa vart han ville utom till Sverige. Hans medfånge Leijonstedt hade under tiden avlidit, så Robert anträdde ensam färden mot Europa den 20 november. Färden gick till London, där han besökte sin släkting earlen av Eglington. Efter en del förvecklingar anlöpte han sedan till Göteborg efter nitton månaders förvisning. Förbudet att få komma till Sverige tycks på något sätt ha löst sig.
Hemkomsten – Slutet
I februari 1793 var Robert så slutligen hemma igen på Lindholmen, där det mesta var sig likt. Fängelseåren hade inte gått honom spårlöst förbi. Han hade åldrats och kände fortfarande både sorg och grämelse. Värst för honom var, att han ej återfick sin Svärdsorden, vilket han tyckte fortfarande stämplade honom som en – visserligen benådad – brottsling. Hans hopp var hertig Carl och han sökte gång på gång förgäves audiens hos honom. Robert blev bitter och lovade sig själv att aldrig lämna Lindholmen. Så blev det också. Han tillbringade sin tid mest skrivandes inlagor i gårdsflygeln på Lindholmen och begravdes också invid gården. Ulla-Margrethe, som stod med bägge fötterna på jorden, hade fullt upp med att sköta gården och de gled under de sista åren ifrån varandra. Den 13 maj 1798 kl 3 på morgonen avled dragonöversten Robert Montgomery 61 år gammal. Ett fantastiskt och innehållsrikt liv hade nått sin ände på denna, enligt dottern Malla, vackra vårdag på Lindholmen. Länge ett lysande liv framgångsrikt på väg uppför för att senare övergå i sorg och lidande och slutligen sluta i sjukdom och död.
Diskussion
På något sätt känns det lite snöpligt, när en så stor och på alla sätt framgångsrik som Robert ändå tvingas avsluta sitt liv på ett så sorgligt sätt. Man kan inte undgå att spekulera i ett antal ”om inte”. Självklart så måste vid en översiktlig bedömning underskriften av Anjalafördraget anses vara det mest betydelsefulla misstaget i Roberts liv. När han så uppenbart fick Gustav III:s vrede riktad mot sig, så var hans öde beseglat. Ingen i hans omgivning varken kunde eller ville opponera sig, det var kungens vilja som gällde. Hur skulle det ha sett ut, om Robert inte skrivit under fördraget? Hade han senare ändå fått uppdraget att besöka storfursten för att försöka skapa ett möte med hertigen? Det var ju trots allt den händelsen, som vägde tyngst bland anklagelserna. Inget motsäger möjligheten, men sannolikt hade kungen sett mildare på den saken, om bara inte den där osaliga underskriften funnits. Man upplever, att kungen kände och uppskattade Roberts raka och ärliga sätt. Han sa vad han tyckte och gick inte bakom ryggen på någon. Kungen hade vidare bistått Robert med mycket i livet. När så plötsligt Roberts underskrift fanns att läsa på Anjalafördraget, så tycks kungen ha reagerat ungefär som att ”jaha, du Montgomery är alltså precis som alla andra” och därmed var all gunst borta och hade dessutom ersatts av vrede. Kungen förlät aldrig Robert. Det skulle vara intressant att forska lite mera kring Gustav III för att försöka få fram mera exakt hur och varför han reagerade så kraftigt, som han gjorde mot framförallt Robert.
Sedan måste man fråga sig av vilken anledning Robert slutligen skrev under. Det är dokumenterat, att han vid tillfället var sjuk och sängliggande. Detta kan naturligtvis ha påverkat hans omdöme, men det är inte särskilt troligt, eftersom han tidigare ofta visat stor inre styrka även i pressade situationer. Däremot så var det säkert så, att informationsflödet till Robert, där han låg i sin sjuksäng, under hela denna tid var starkt begränsat. Sannolikt blev underlaget för att fatta beslut undermåligt. Han var som kunnig och erfaren officer i Finland helt emot detta krig, som enligt honom bara kunde föra olycka med sig. Samtidigt visste han, att man som officer alltid ska lyda och följa order – och då naturligtvis alldeles särskilt, om dessa kom från kungen. Ändå föll han slutligen till föga inför beskedet, att mer än hundra av hans officerskamrater redan skrivit under en önskan om fred. Frågan är, om han redan då insåg, att detta faktiskt var ett majestätsbrott eller om underskriften var mera emotionellt betingad? Det hade funnits tendenser till, att Roberts gunst hos kungen var i avtagande. Kan det ha varit så, att Robert därför i ren ilska ville visa kungen, att han hade rätt? Detta skulle i så fall ha varit väldigt omoget och Robert hade fram till nu i sitt liv inte visat några sådana ge-tillbaka-tendenser. Vi lär aldrig säkert få veta orsaken och kanske var det egentligen bara en av de mänskliga misstag, som vi alla under livet gör oss skyldiga till. Oftast går sakerna då att rätta till, här fick agerandet enorma konsekvenser. Om inte Robert skrivit under skulle med stor sannolikhet Robert ha fortsatt en tid som officer men sedan ganska snart avgått. Han hade ju redan inför sin hustru Anna-Margrethe indikerat, att han funderade på avsked, vilket hon ju då olyckligtvis avstyrde. Väl hemma i Sverige skulle han med sin bakgrund, sina utmärkelser och sin sociala talang ha kunnat leva mycket bra med ett liv pendlande mellan Lindholmen och Stockholm för att sedan dö, som en aktad man.
Källor: dessa rader är huvudsakligen en sammanfattning av Vivi Horns bok ”Den sturske Montgomery”. Dessutom har uppgifter hämtas framför allt på Google.
Jan Björnum (mamma född Maud Montgomery)